Svek...

När en överenskommelse eller ett avtal sluts av två personer, å då speciellt två personer som har delat väldigt mycket och fortarande så gör, så trodde jag att man skulle hålla det.

Men jag var tydligen naiv, tydligen så spelar inte den andra kännslor och välmående någon som helst roll.

Kan ju vara så att man ändra uppfattning och börjar känna annorlunda, är inte den rätta saken då att ta det med den andra parten, men det kan ju vara så att då kanske man bränner broar som man själv kan behöva dra nytta av eller jag vet inte.

I dag föll hela min värld samman, det enda jag begärt och vi kommit överens om var öppenhet och är ärlighet, inte att klaga eller lägga sig i. Det värsta som finns i att ovissheten, att inte veta, att inte kunna lita på någon och då speciellt någon som man älskar med hela sitt hjärta.

Har nu gråtit som ett litet barn i över två timmar, mår så illa att jag kräkts tre gånger. Mina barn undrar vad det är... kan inte få ut ett ord... Fan vilken kassa pappa jag är.

Skulle ha över gäster i kväll men jag orkar inte, jag vet inte hur jag ska orka något. Hade det inte varit för mina underbara små barn så vet jag inte vad jag hade tagit mig till.

Jag gav tidigare två förslag på hur vi skulle förhålla oss till varandra. Det ena var som särbos, vi skulle leva på varit håll men forsätta var öppna och ärliga mot varandra. Det andra var att vi skulle bryta upp helt och den enda kontakt vi skulle ha med varandra var gällade barnen.

För mig var och är för tillfället det enda möjliga alternativet, det enda sätten jag kommer orka med min vardag utan att gå under...

Svaret vart, klart att vi ska vara öppna, ärliga och kunna prata med varandra...

Det var än lättand för mig, det var så jag ville ha det då mina kännslor fortfarande var och är så starka för henne.

Om man sedan skulle känna att nej det här vi kom överens om känns inte helt rätt trodde jag att det rätta skulle varit att ta upp det och säga, du det här känns inte bra länger. Jag har ändrat mig... inte bara explodera och skrika åt den andra parten. Jag trodde att det hör till vanligt vett, hyfs och respekt för andra, men det verkar som jag har förväntat mig för mycket och varit för naiv.

Så här nere och dåligt tror jag aldrig att jag har mått tidigar. Kännslan av "Jag vill inte längre" å "kan inte allt bara få ta slut nu" börjar hänga allt tynger över mig.

Sista lilla gnuttan lust har helt och hållet tagit slut...